Ni vet de där Lindts chokladmästarna på tv-reklamen.. Jag kan nog räknas till dem nu. Min smälta choklad bara mjukt flöt runt sådär läskande i en vacker tallrik på spisen och jag lyckades inte bränna någon handduk denna gången. Jag menar, varken bränd handduk eller choklad. Mer än så kan man ju inte begära. Kanske börjar bli lite bundis med köket ändå, eh nej! Men mamma skulle vara väldigt hyggligt om du mailade receptet på de underbara "jul-köttullarna". Jag fattar inte varför de vill att jag ska laga dem, vill de inte ha kvar sitt kök eller?
Vi skulle göra en såndära fin dörrkrans med små pumpor, ekollon och andra höst saker. Varför förstår inte Dallas att det fortfarande är sommar? men de rear ju ut alla sommarkläder vilket är bra för man kan inte använda deras så kallade höstkläder här ändå.  Men tillbaka till pump-historien, vi satt på köksgolvet och barnen limmade på ekollonen. Eller jag höll i limpistolen och sköt lite lim och de tryckte dit dem men mitt i allt känner jag hur någon försöker fästa ett ekollon på mitt lillfinger, inte med mening förstås men wohoo vilken smärta!! Jag flyger upp och skriker till. Timothy som inser vad han just gjort räcker mig en torr disktrasa och säger, förlåt förlåt här ta denna. Jaha men om jag trycker den halvsmutsiga tygbiten mot min nu obefintliga hud gör det säkert inte ont mer. Som när mamma blåste på såren man hade efter cykelturen när man va ung och dum. Nej, tyvärr funkar det inte så länge och jag kommer förevigt minnas denna kvällen när jag tittar på mitt ömma lilla finger, ett ärr kommer jag få.